Ångest, ångest är min arvedel,
mitt strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Vadan denna plötsliga humörsvängning på bloggen…?
Jo, nu är det så att jag är inte bara ödmjuk och vacker - jag är poet också… *höhö*
Jag har lagt upp ett gäng av mina texter, du hittar dem bakom den lilla fliken “Texter” i menyn längst upp. Men ta gärna en sup innan, de kan vara rätt deprimerande!
