Inget raseri ska jag slösa på dig, ingen ångest ska du få orsaka mer.
Mitt liv är mitt, du ska inte längre få ha någon talan, ingen verkan får du längre ge.
Av inget är du kommen och av inget ska du åter vara.

Jag är din, nu när jag kan, jag finns;
inuti lever jag än.
Jag lever, jag finns,
jag andas ut och ser att allt är inte över nu
men ändå…
Jag vann.

Jag vet att du hör mig
för äntligen så ser jag tillbaka på dig.
Nu finns inte längre endast mörkret,
nu finns inte längre
bara en längtan efter lugnet.

Jag vill, jag kan,
jag vill, jag kan;
jag triumferar till och med
ibland.

Men som ett berg,
som ett monument,
som allt jag någonsin skapat
står jag här utan någonstans att ta vägen.

Av ensamheten
och av ångesten,
av sorgen och
av all min ängslan
förtärs jag inte alls så långsamt
och lukten av förruttnelse sprider sig.

Önskan är
att få vara helt tom
och helt kall.
Något som inte känner,
något som inte tänker,
inte minns eller drömmer,
inte längtar efter framtiden.

Jag skriker,
jag talar,
jag tystnar,
jag kvävs.

Jag slåss,
jag försvarar mig,
jag övervinns,
jag flyr.

Jag hatar dig,
jag älskar dig,
jag saknar dig,
jag kan inte förlåta dig.

Du svek mig,
du förintade mig,
du lämnade mig,
du slet sönder allt inuti mig.

Jag ropar efter dig,
du går ifrån mig.
Jag ber dig hålla om mig,
du gömmer ansiktet i dina händer.

Varför fanns jag inte?
Varför höll du inte tag i mig,
varför var du inte allt jag inte klarade av själv?
Varför lät du mig gå under och förgås?
Varför lät du mig sjunka och såg på?

Och varför har du inte mina svar,
varför bär du inget bot för min sargade själ?
Varför tillåter du tiden att gå,
varför förbrukar du allt mitt hopp?

Se mig där jag står,
fånga mig när jag faller.

Hör mig när jag skriker ut min ångest,
förstå mig när jag hatar det arv de gett mig.

Lev så, utan förbehåll;
i ständig vakan över mig där jag famlar efter något
som skall kunna döva sorgen.

Håll mig upprätt, snälla du
rädda mig när jag förfaller och knäar
under den tyngd de belagt mig med.

Hata dem inte såsom jag,
förlåt dem inte såsom jag,
behåll ditt sinne rent från allt jag ger dig och
stå upprätt och rak för mig.

Tvätta mina händer från blodet som aldrig sinar,
tvaga mig ren från ångesten de bränt in i allt jag äger;
rena mig från allt det som var.

Se mig när jag är blind och
snälla du; fånga mig när jag faller.
Hör mig när jag skriker ut allt det som förgör mig.

Försök inte att förstå, minns inte mina minnen
och känn ingen empati.
Håll bara fast i mitt liv och stå ut,
axla inte mina bördor utan mig.

Be mig inte leva, begär inte av mig att känna något
annat än min ångest.
Be mig inte höra eller se, känna eller ge.
Begär inte av mig att jag skall klara av annat än
att ta mig igenom natten som råder i allt jag ser.

Var alla mina döda sinnen,
känn min lycka och se mitt ljus.
Led mig inte, håll mig bara hel
se mig när jag förbrukats och sjunkit ner i dyn.