Jag säger att jag övervinner allt. För dig.

Vägen tar slut här, det finns ingenstans annan att gå. För mig.
Jag förstör och jag lever på kredit, som Hellman sa, och jag kan leva utan dig.
Men vägen tar slut här. Jag satsar och förlorar, jag ger dig det du vill ha,
jag tänker inte kräva det du inte ger. För dig.

Det är när du talar till mig som jag hör,
det är när jag ser det du visar mig som jag vet
att jag är enbart för det.
Det är all min mening, min enda vilja.

När du inte finns att nå, det är då jag känner
den smärta som du sått i mig.
Den tid jag får med dig, är den tid jag känner
den kärlek du väckt i mig.

Jag ser dig komma, jag lever.
Jag ser dig gå, jag finns inte mer.

Vänd dig om och se,
sträck dig in i ljuset och skåda
denna spillra.
Se dess härjade hjärta,
se all den sorg som
rinner längs dess hud.

Se dig själv såsom du är,
acceptera dit öde.
Förenas med din sorg,
låt dina sår läka,
utstå all denna smärta.

Sök försoning och låt friden få grepp,
sök efter ro och räds inte
dagarna som skall komma.

Försök förstå och acceptera;
att tider som gått är
något du kan lämna
och tiden som går
är något du kan få.

Samla kraft och vält denna gravsten,
släpp ifrån dig ditt kors och räta ut din kropp.
Ingenting kan längre räddas,
annat än det som ej ännu varit.

Låt det inte gå förlorat,
låt inte sanden rinna dig ur händerna
och släpp det som tynger dig så.

Den börda du bär låter dig inte
lyfta upp något nytt,
den brända lukt du känner från det
som har varit
låter dig inte känna doften av idag.

Så lägg ifrån dig din last,
vila dig och gå vidare.
Gå vidare fri från var du kom ifrån.

En onekligen ganska dramatisk ung dam,
med smak för det liderliga i vårt språk.

Utan tvekan med god kunskap om livet
och dess strupgrepp, men inte utan en längtan.
Samma längtan som ni andra bär.

En skamfilad och törnad varelse
med ett gammalt hjärta och ett hopp starkt om
en ungdom som för alltid förlorad är.

Ni kan jaga ner mig, ni kan förnedra och ignorera mig,
men ni kan aldrig bli det jag är.